Hej på er!
vilken skön höst vi har just nu. Egentligen sa väderleksrapporten att det skulle regna idag men här skiner solen 🍂 Jag har t.o.m. tagit tag i entré-projektet och planterat lite höstblommor i krukorna. Nu skall jag bara fixa pumpor och lite ljuslyktor så blir det höstmys hos oss också.

Dagens plan var egentligen att måla sov- eller vardagsrum men så ville Lovisa åka och köpa höstkläder efter skolan och då fick jag lägga om planerna lite… Det är så otroligt sällan jag har tid att ge ett barn den typen av egentid men idag kommer det fungera. Vi har dessutom en pappa som fyller år på fredag så en tur till butikerna var helt klart nödvändig.

Från det ena till det andra… Igår fick jag den här lite märkliga kommentaren på Instagram; ”Du har ett jättefint hem men blir stressad av att du gör om varje vecka. Måste tyvärr avfölja. ” Ja, vad skall man säga? Bra att hon valde att avfölja, jag vill inte stressa någon. Vad gäller inredning ändrar jag väldigt sällan men självklart händer det. Vad jag däremot gör ganska ofta är att måla om. Det handlar inte om att jag är osäker i min stil eller inte vet vad jag vill utan att jag ser mina väggar som målardukar. Precis så… Jag har sedan jag var liten sett allt i bilder. Jag har älskat att teckna och måla och de bästa lektionerna jag visste var just bildlektionerna. Jag är ingen konstnär och inte särskilt kulturell men jag älskar färg. När jag väl började måla om insåg jag hur jag njöt av att skapa olika atmosfärer i våra rum med hjälp av färg. Det var som om jag äntligen hittade min nisch, mitt sätt att uttrycka mig med färg.

Med det sagt så vill jag bara förtydliga att jag inte vill stressa er med allt mitt målande/skapande. Av alla grejer jag gör kanske ni hittar en eller två saker som passar er och då blir jag såklart superglad över att få ha sått ett litet frö. Så ingen stress, ok 😘

Nu så, dags att maila lite jobbgrejer innan det är dags att åka iväg med min fina Lovisa 😍 Ha en mysig onsdag!

Jag funderade på hur eller om jag skulle bemöta vad som hände på Instagram i tisdags. Jag kom fram till följande… Vi ser alla väldigt olika på saker och ting. Jag spenderar uppenbarligen alldeles för lite tid på andras sociala medier för att ha förstått vidden av den uppiskade stämning som råder gällande matinköp just nu. Jag har ju inte varit i en matbutik på många veckor utan enbart handlat online… Några insinuerade att jag postade bilden på Lilian i syfte att provocera vilket självklart inte var fallet. Jag följer utvecklingen av situationen här i Sverige via de dagliga presskonferenser som hålls. Att läsa alla artiklar som skrivs skulle jag helt enkelt inte mäkta med utan jag försöker hålla mig till fakta och leva som jag rekommenderas. Rekommendationerna har varit som jag beskrev i tidigare blogginlägg, varken mer eller mindre, allt för att minska smittspridningen.

Nog om det, det är inte därför jag skriver utan för att förklara vad som händer när hat skriks i versaler till någon. Jag tror väldigt få skulle knacka på dörren här, vråla mig i ansiktet att de tänker fortsätta hata egoister, kräkas på mig och gå härifrån. Jag anar att det helt enkelt skulle kännas lite väl magstarkt för en bild på mjöl.

Jag har verkat här och på Instagram i ca fem år och aldrig någonsin har jag fått utstå denna typ av kommentarer. Jag är inget konto som provocerar och jag har ingen intention att bli det heller. Stämningen här och på IG har varit varm, inspirerande och lett till fantastiska möten och underbara diskussioner.

Tisdagens hat chockade mig helt enkelt. Trots att de allra flesta som kommenterade hade något fint att säga så gick hatet rakt in. Jag var rädd varje gång kommentarerna trillade in och känslan av oro och obehag gav mig till slut feber. Jag säger inte detta för att ni skall tycka synd om mig, inte alls. Jag säger det för att förklara vad hårda ord gör mot den som tar emot dem. Att ha olika åsikt är inte hat, att tänka olika kring hur man hanterar kris och oro är inte heller hat men att skrika att man hatar mig eller säga att jag inte förstår för att jag inte delar en åsikt är inte ok.

Jag älskar sociala medier och hur härligt peppande det kan vara men den här sidan vill jag aldrig se här igen! Att unga killar och tjejer får uppleva detta dagligen är inget annat än skamligt. Att dessa hatiska kommentarer dessutom kommer från vuxna människor är helt oförsvarligt.

Min urfina mamma fick höra att hon hamstrade när hon köpte en påse mat häromdagen, EN påse från Ica med 2 kg potatis i och då är hon över 70 år. Det här är inte ok.

Kan vi inte alla enas om att hat inte hör hemma varken här eller i livet i stort? Kan vi inte försöka visa hänsyn och tänka en gång extra innan vi häver ur oss den ena nedvärderande kommentaren efter den andra. Om vi istället för att skrika och sparka bakut när vi ser något vi ogillar så kanske vi borde andas några gånger och fundera på om det verkligen är värt det. Hatet gör inte någon gott, varken den som får ta emot eller den som delar ut. Det kryper in i kroppen och gnager sig fast. Men beteenden går fantastiskt nog att bryta. Precis som man kan lära sig att inte oroa sig så mycket kan man lära sig att hantera sina impulser och få en mer positiv inställning till livet.

All kärlek till er och ha en fantastiskt fin fredag!

Åh så härligt att äntligen få se solen, känna hur den värmer kinderna och letar sig in i själen. Varje gång jag känner det är det som om någon låser upp det tunga svarta som funnits där i månader nu. Det har inte enbart handlat om mörker och höstdepression, inte alls, men solen hjälper ändå till att se lite ljusare på livet. Efter många dagar av jobb och målande tänker jag ge mig ut på en cykeltur och sluka vårluften för även om det bara är februari så ligger verkligen våren i luften just nu.

Nu har den här buketten stått i en vecka och även om några blommor börjar vissna en smula så njuter jag såå av den. Alla dofter, det sköra och spröda i varenda blad är så intensivt vackert, det går liksom inte att beskriva… En fredagsbukett, det var länge sedan. Jag hoppas verkligen att den här känslan är här för att stanna, den är inte intensiv och ljublande lycklig men alldeles lagom lugn och inte alls lika mörk som de som uppfyllt mig de senaste månaderna.

Hej på er!

Jag har verkligen haft en superstressig vecka med jobb, events och nerlusade barn. Alltså dessa små vidriga löss, som jag avskyr dem! Dessutom var ju Micke på äventyr i Berlin så som vanligt när allt slår till så fick jag rodda ensam. Men men, som någon av er nämnde på IG så är det väl just när man är ensam som det känns lite extra, det här kanske händer hela tiden men då är man två som kan dela på eländet. I vilket fall som helst så vaknade jag, spanade in bästa Julias inlägg på IG och kände plötsligt en enorm pepp! Här skall inte deppas tänkte jag utan drog igång detta superhärliga projekt!

Jag är ingen vän av överpyntade Halloweenträdgårdar med gravar och spindelnät, får lite krupp av bara tanken men barnen vill ju fortfarande dekorera, klä ut sig och helst vira in hela huset i spindelväv (nightmare). Men inte skall man misströsta… Det blir halloween här också bara en något mer nedtonad sådan. Efter lämning på förskolan skuttade jag ner till Ica och köpte så många pumpor som jag orkade kånka hem, ställde dem på täckpapper i badrummet och plockade fram målarburkarna och lite penslar.

Eftersom det inte var riktigt planerat, som vanligt, så fick det bli lite left overs av färger vilket i och för sig bara är bra, inget svinn! En svart halvblank panelfärg, en vit golvfärg och min egen mix av inte mindre än fyra väggfärger som blev en greige kulör. Sex pumpor som fick två strykningar vardera och som sedan fick lite ljuslyktor och piff runtomkring sig istället för att de själva blev karvade i. Självklart kan man göra det också men på det här viset slipper man slabbet vilket kändes ganska lockande måste jag säga.

Vad tycker ni? Visst blev det fint? Stor kram

Alltså nu är tiden här… Den där jag fasat för, vår första lämning på förskolan är avklarad och det gick självklart toppen. Jag har aldrig tvivlat på att den här självständiga lilla filuren kommer klara det galant, oron har hela tiden legat hos mig. Hur skall jag fixa att skola in vårt sista barn, säga hej då till den där tiden jag vet aldrig kommer igen. Det är verkligen värre den här gången när jag så säkert vet att det är just vårt sista barn. Med Filippa var det nästan något jag såg fram emot, inte för att jag så vansinnigt gärna ville lämna bort henne men jag var så sugen på nästa steg, nästa fas, vad som skulle hända sedan. Med Lovisa och Vilhelm har det varit annorlunda, då visste jag att allt går såå fort, att tiden susar fram, att utvecklingen sker konstant utan att man ibland ens hinner lägga märke till den, helt plötsligt har de bara tagit ett kliv.

Många är ni som undrar varför vi inte bara väntar, måste hon börja nu? Well det är ju det här med kösystem på förskolorna och om Lilian skulle få möjlighet att gå på samma fina trygga förskola som Lovisa och Vilhelm så var det i augusti, innan Vilhelm började skolan som det skulle ske så det var bara att bita ihop och gilla läget. Personalen visste hur jag kände och har verkligen varit fantastiska på alla sätt och vis och låtit mig fått ta den tid jag behövt. Jag har fått vara med varje dag och först idag när jag kände mig redo lämnade jag Lilian i någon timma. Hur det gick? Kalas såklart! Hon var såå nöjd och glad och somnade lugnt och skönt i sin vagn när vi gick hem.

Härligt ändå med lyckliga och trygga barn 😍 Imorgon är en ny dg och min erfarenhet säger att det där med gråt mm kan svänga väldigt men det kändes ändå väldigt bra att få en så fin start!